jezebel.

Jag har inte skrivit här på alldeles för länge. Som vanligt handlar detta inlägg om de enda två sakerna som alla andra inlägg handlar om. England och män.

Just nu sitter jag och försöker lägga upp ett MCR-schema, vilket inte går så bra. Förra månaden åkte jag dit med Steffi för första gången på två år. Alla känslor väcktes till liv igen och efter fyra dagar som gick alldeles för snabbt, så förstod jag att jag måste åka tillbaka snart igen.
Problemet är bara att hitta rätt tillfälle. Att det blir i mars och att jag ska vara där den 16:de är det enda som är helt bestämt. Förutom det så vet jag väldigt lite och tusen frågor snurrar i huvudet. Ska jag vara där på Tiny's födelsedag? Ska jag gå och se Mars Volta där också fastän att Apollo har asdåligt ljud och biljetten kostar en miljard? Vart ska jag stanna vilka dagar?

Jag vill helst stanna hos Morley hela tiden, men det går inte för han har massa spelningar i andra städer just i mars. Jag tror inte att jag kommer klara av den dåliga hygienen i Percy's Palace där Tiny bor för många dagar i rad. Plus att det går inte att laga mat där för att köket lyckas med något så imponerande som att vara det äckligaste jag sett.
Äckligare än Emilia och Linus' kök i Valsätra. Äckligare än när en väns mamma tvingade mig diska disk för en hel armé med intorkad thaimat som legat i blöt alltför länge och jag kräktes efteråt för att lukten var så stark. Till och med äckligare än Nils' kök där alla tallrikar var ihopklibbade och möglade fast i diskbänken. Hans disk ledde till en ny sport, som går ut på att man håller i skaftet på en gaffel och tar tid på hur länge den fastklibbade tallriken under stannar kvar i luften. Tror faktiskt att något mystiskt levde där i hans diskbänk nu när jag tänker på det.
Äckligare än allt det där är köket i PP. Låt mig förklara snabbt vad Percy's Palace är. Det är ett gammalt hus i Manchester där det bor runt åtta personer(folk flyttar in och ut rätt ofta), men det känns mer som ett squathouse för att levnadsstandarden är så fruktansvärd. Värt att tillägga är att det alltid är olika människor som sover över där (då de är inskriva som värdar på couchsurfing.com) så det ränner ständigt okända människor in och ut ur huset. Det är iofs genom couchsurfing vi hittade stället, så jag klagar inte på deras gästvänlighet. Människorna som bor där är guld, men huset... Smuts överallt, folk askar och fimpar på golvet, det ligger gamla matrester och skräp över hela vardagsrummet som slåss om uppmärksamheten med kläder och lustiga partyattiraljer som folk glömt kvar. Källaren vågade jag inte gå ner i men jag har sett bilder därifrån och det är s k r ä m m a n d e.
Huset kryllar dessutom av möss, köket är deras basecamp, men de låter inte det hindra dem. En miljon möss är fler än åtta elefanter eller vad det nu heter.
Anyways, åter till det äckliga köket. Taket har helt otroliga fuktskador, badkaret på våningen över håller nästan på falla igenom taket (vilket inte gör det så kul att duscha där heller), det är musbajs överallt (man måste diska före och efter man äter för det kan ligga musbajs på tallrikarna), dörren på ett av kylskåpen är upptejpad med gaffatejp, så man måste vara två personer för att få ut något ur den och sen tejpa upp den igen och allt är bara... oacceptabelt. Tiny berättade iofs häromdagen att the exterminator (vad heter dom på svenska?) hade varit där och tagit tag i musproblemet. Dvs, sprutat ner köket i något gift som gör att mössen torkar in helt och skrumpnar ihop till något som ser ut som mögliga soltorkade tomater. Det är det jag menar med att jag inte kan stanna där.
Det kommer iofs vara mindre kallt än när jag och Steffi var där och dog kyldöden, när inte ens fem lager kläder hjälpte, när det kom ånga ur munnen och toalettstolen när man kissade och toalettpappret var nästan ihopfruset så det kändes helt fuktigt när man rullade ut det.


Jaja, förhoppningsvis löser allt det här sig. Jag ska skriva ett kärleksfullt meddelande till Morley nu och erbjuda mina matlagningsskills i utbyte mot sovplats. Apropå honom så kom jag att tänka på när jag precis lärt känna honom och det gänget för tre år sen. Alla hade så breda dialekter så jag kunde inte uppfatta att de kallade honom Morley och inte Mowgli, det tog mig ett par veckor innan jag såg hans namn skrivet och allt föll på plats. Haha, vad hemsk jag kände mig då som verkligen trodde att de kallade honom Mowgli för att han ser lite apig ut.

Jag trodde att mina mardrömmar hade upphört, men nu har det varit riktigt jävligt fyra nätter i rad. Jag är så less på att vakna genomsvettig och vettskrämd. Det kan bero på att jag är lite febrig och har lagt mig sent och sovit för mycket, men det gör inte problemet mindre värdelöst.

Häromkvällen kollade jag på Arkiv X, avsnitt Red Museum från säsong två, som inleds med att man ser kor bli slaktade. Jag har alltid underskattat hela grejen med att inte kolla på läskiga saker innan läggdags så jag får skylla mig själv lite. Den natten drömde jag bland annat att en döende ko la sitt blödande huvud i mitt knä och blodet började fräta på mina kläder och hud när jag tittade ner och såg livet tyna bort från hennes ögon.
Dagen efter var jag hemma hos min kompis Tanja. Jag har inte varit där på 2½ år så jag hade glömt att hon har en hund, så när jag sitter i köket kommer helt plötsligt den här jättehunden fram mot mig, ruskar på huvudet och en tjock hinna av saliv lägger sig på mina byxor. Jag tittar ner på hundens ansikte, tycker mig se en kossa istället och när jag känner saliven på mina händer tänker jag direkt att det är blod. Jag trodde seriöst att jag skulle få en hjärtattack.

Det jobbiga med det här kan ha lite att göra med min filosofi om köttätande. De som känner mig vet att jag äter bara de djur jag ogillar och inte har respekt för, lite som Hannibal Lecter. (Igår hade så jävla dåligt samvete igår för att jag hade ätit gris, jag gillar verkligen grisar och slutade egentligen äta gris för väldigt väldigt länge). Jag har bland annat sagt att jag lätt skulle kunna äta hund just för att jag tycker så illa om dom. Jag vet inte om jag kan stå fast vid det längre. Jag gillar fortfarande inte hundar, men helt grejen med att äta kött känns mer och mer avlägsen för var dag som går. Inte för att jag inte tycker att det är gott, inte på grund av moraliska skäl, utan för tankarna som kommer när jag äter djur. Jag kan sitta och äta och verkligen njuta av en god bit biff och helt plötsligt tänker jag "jag sitter verkligen och tuggar på någons muskler" och jag känner hur gomseglet börjar reagera och inte vill vara med i sväljningsprocessen längre.
Jag har diskuterat det här med andra köttätare som tittar på mig med oförstående blickar och drar paralleller till Darwinismen. Vi står "högst upp på näringskedjan" och ska få njuta av det genom att krossa små liv mellan våra tänder. Huuu. Jag bara ryser av tanken.
Det allra jobbigaste med det här är inte att jag tycker att vegetarianism är lamt (ska man göra det, ska man göra det ordentligt och bli vegan!), utan att min pappa är ett geni i köket. Han tillagar kött som smakar så underbart så att man knappt kan förstå att man inte drömmer. Att se det, känna lukten och bli jättesugen kämpar emot känslorna av att ha djurmuskulatur mellan tänderna.

Vad var poängen nu igen? Ja just det, jag tror att jag måste lägga ner köttätandet om mardrömmarna ska försvinna. Folk säger ju att man får mardrömmar av att äta ost på natten, jag tror att det är större chans att få mardrömmar av att äta något dött. Själen kanske till och med finns kvar i varenda köttbulle eller kalkonskiva man har på mackan?




P.S. Jag har faktiskt mer att säga om det här och om djurens rätt och bla bla bla, men jag orkar inte. Sorry för det.

P.S.2. Det här inlägget skrevs i november, varför hamnar det i februari?!

Jag får bara hangups när jag är rastlös. Just nu har jag två stycken extrema.

Den ena har jag haft en hangup på i typ ett år nu då vi utbytte ord första gången, jag blir generad när jag ser honom och jag lyckas alltid säga konstiga saker till honom. Sist så påpekade han att jag hade fina höfter, mitt svar var "jag drömde om dig..!", han ba "eh ok.....vilket intryck jag måste ha gjort...", jag ba "aaa faktiskt". Steffi förklarade för mig efteråt att man inte säger sådant till folk man inte känner för att det kan vara aningen obehagligt. Ibland tror jag att jag har aspergers med en släng av tourettes, ibland är det lättare att skylla på mundiarré.

Min andra hangup började egentligen för 2½ år sen när jag bodde i Manchester. Jag hade en enorm crush på en av min dåvarande pojkväns kompisar då, varje gång jag träffade honom undrade jag varför jag inte var ihop med honom istället, vi hade så mycket att prata om och han var bara så himla fin. Jag gillade hans konst, han hade ett vackert namn och han tyckte att jag var sjukt intressant. Vi kunde hänga hemma hos A och jag satt bokstavligen och skakade och pratade nonsens och blev illröd i ansiktet för han gjorde mig så pirrig. Jag berättade aldrig för någon hur jag kände då, men hans tjej ogillade verkligen mig och min kille tyckte inte om att jag och A pratade så mycket, så jag tror att omgivningen förstod. När folk pratade om att hans förhållande gick dåligt så brukade jag tänka på vad jag skulle gjort om han var min.

En gång skulle de filma en skräckfilm i källaren för ett skolprojekt, jag stod i köket och gjorde mat när A kom ut ur källaren utan tröja täckt av grisblod. Hur sjukt det än låter så är det nog det hetaste jag sett i mitt liv. Jag har såklart tänkt på A ibland efter det, efter jag kom hem till Sverige igen, och önskat att saker hade sett annorlunda ut och att det inte hade funnits två personer emellan oss. Jag och flickvännen skulle nog haft det mycket mycket bättre om vi hade bytt pojkvänner för två år sen, hon passade verkligen bättre ihop med min pojkvän och jag vet att jag skulle vart det bästa som hänt A om jag inte hade kastat mig in i ett annat förhållande.

 

Min återfunna hangup på A hände i slutet av juni då jag hittade honom på myspace och facebook. Det kyldes ner ganska snabbt då jag inte vågade ta kontakt med honom. För någon vecka sen tröttnade jag på att stalka honom på avstånd och tog kontakt. Det var väldigt uppskattat.
Några nätter senare drömde jag om honom, att vi hade ett hemligt förhållande. Vi befann oss i en bar och han sa att det var fel av oss. Jag satt och klappade hans hår och med känslan av hans bebislena kalufs mellan mina fingrar vaknade jag. Den drömmen väckte upp allt igen starkare än någonsin. Att min anglofili bara blir starkare ju längre tiden passerar är nog också en viktig aspekt i hela det här då jag tenderar att romantisera allt som har med England att göra. Manchester är numera bara en suddig dröm av känslor för mig, som jag försöker få en klar bild av för att kunna förstå. Jag misstänker att jag bara applicerar stora delar av den luddiga Englandkänslan på A för att göra saker lättare för mig. Det romantiska bilden av ön slåss med den andra känslan i mitt kluvna tillstånd. Faktumet att jag faktiskt känner så mycket och så starkt för något så obetydligt gör att det i sin tur känns så jävla dumt, fjantigt och onödig av mig att obsessa bara för obsessandets skull.
Av någon idiotisk anledning berättade jag det här för honom och dagarna utan svar frätte i min magsäck.

Nåja, tre minnen av A cirkulerar konstant; första gången vi träffades, jag minns tydligt vad han hade på sig och att jag glömde bort vad jag hette när jag skulle presentera mig. Ett annat är från när hela gänget hängde i vår trädgård, alla pratade och tjoade utom jag och han. Jag satt tyst och tittade på hans händer när han rullade spliff efter spliff. Han hade problem med droger på den tiden så folk brukade skämta att om A satt och gned fingrarna mot varandra så uppstod en spliff ur tomma intet. Det var inte så långt från sanningen. Det tredje är från sista gången vi sågs på en fest hemma hos honom förra året. Han flög på mig och överöste mig med pussar när han såg mig. Han var full och hade tagit både mdma och kokain så det var inte så konstigt, men jag blev ändå helt pirrig över uppmärksamheten. Jag var fortfarande ihop med hans kompis då så jag blev ivägdragen och utskälld. Min dåvarande partner förklarade att jag var en hemsk människa, att enda anledningen varför hans kompisar tyckte om mig var för att de tyckte att jag var snygg och för att de hade knarkat. Hela samtalet var nedvärderande både för mig och för den goda kontakten som hade uppstått i min årslånga vänskap med "hans" kompisar. Jag minns hur irriterad jag blev men att jag inte sa något och tänkte hela tiden "jag åker hem snart och jag vill aldrig se dig igen".
Istället gick jag in till A igen, satte mig nära honom och bad honom visa mig sina serier.

Idag fick jag svarsmailet av honom, ett väldigt bra sådant och jag känner verkligen hur stark min längtan är. Hela hangupen kanske bygger på trots, det har jag faktiskt ingen aning om, men jag kan inte låta bli att fantisera om att åka dit och träffa A, spendera några intensiva dagar med honom för att sen aldrig ses igen.

När jag var yngre brukade jag bli imponerad på mina föräldrar som flyttade utomlands och lämnade allt bakom. Det krävs ett enormt mod att göra något sånt tyckte jag. För något år sen hade jag en diskussion med mamma om det, om när hon vid 19 års ålder flyttade till Sao Paolo och sålde sitt långa raka hår för att få ett startkapital. Mamma förklarade för mig att det verkligen inte handlade om mod, det handlade om överlevnad. Hon kunde inte stannat kvar hemma, för då skulle hon med stor sannolikhet blivit avrättad. Jag har aldrig kunnat sätta mig in i situationen, jag kan verkligen inte föreställa mig hur det skulle kännas att vara tvingad att lämna allt för att få behålla sitt liv. Även om det bara är en generation ifrån mig och två människor vars blod flyter i mig har fått uppleva något sådant tvång så kan jag inte förstå.

När jag var 19 år och precis hade kommit hem från en månad i paradiset, så blev jag fylld av en grå känsla. Jag hade fått uppleva ett fantastiskt starkt land, en kultur som eldade upp mig och människor jag var fylld av beundran inför.
Vad som fanns kvar av det när jag kom hem var bara aska. Jag började komvux dagen efter jag kom hem och allt var bara så fel. Hur kan jag gå från en så färgstark kultur till gråsörjiga Sverige bara så där?
Jag led i två månader. Under den tiden spenderade jag massa tid på sjukhuset, de sa att jag hade en tumör i hjärnan så det blev test efter test efter test, alla möjliga test. Till sist gjorde jag MRT och det visade sig att jag inte alls hade en tumör (måste poängtera att jag fortfarande får höra att jag har en tumör varje gång jag får träffa en ny läkare). Det var otroligt utmattande att få höra olika saker hela tiden och bli matad med olika mediciner och jag ville mest sjunka genom jorden. En dag kollar jag mitt konto och det finns pengar på det, det står LÖN med stora svarta bokstäver. Jag har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna lönen, men en sak vet jag; Jag kan inte vara kvar här.
Stannar jag i Sverige så kommer pengarna sannolikt gå åt på skor, så jag måste dra. Jag vill till ett land där jag kan språket och ligger i Europa (jag har inte råd att åka längre bort), vilket lämnar Spanien och England. Jag vill inte till Spanien, vilket lämnar England. Jag vill inte till London, så det enda jag kommer på är Manchester.
Nu i efterhand vet jag inte om jag valde Manchester så spontant som jag vill låtsas. Det fanns en person där som hade lämnat ett stort intryck på mig på paradisön. Ryan. Att jag bara träffade honom en handfull gånger under året jag bodde där är en helt annan historia. Att jag istället halvt flyttade in hos en annan kille jag lärt känna på ön är också en helt annan historia. Ytterligare en historia är att jag under första veckan lärde känna en person som ödelade mitt liv. En människa jag önskar att jag aldrig hade träffat, för hela syftet med resan rann ut i avloppet när vi pratade för första gången. Det sparar jag till en annan gång.

Poängen med det hela är att mitt liv definitivt inte stod på spel när jag köpte enkelresan till ett random ställe, men det kändes så. Jag kände att jag kunde inte stanna en dag till i Sverige, jag behövde dra och utvecklas, annars skulle hela jag ruttna innifrån och kvar skulle bara ett tomt äggskal med mitt namn på finnas kvar. Lyckligtvis behövde jag inte befara att bli mördad om jag stannade, men jag såg det ändå som ett långsamt självmord. Jag förstod ändå så mycket jag är kapabel till att förstå tvånget.

Efter att ha åkt fram och tillbaka till England de senaste två åren så har jag förstått att det var en nödvändighet. En annan sak jag insett är att man kan inte rymma från sina problem. Jag hade issues med mig själv och det blev inte bättre av att dra, tvärtom, det blev värre. Att handskas med sina problem i ett främmande land, ensam i ett hus man delar med 4 personer som inte ens säger 'Hej" tillbaka när man hälsar, är svårt. Att tänka på att behöva skaffa ett jobb och genomgå en total metamorfos samtidigt är väldigt svårt. Att fråga sig varje dag "Vem fan är jag och vad är det jag vill?" är så gott som omöjligt när man vet att svaret bara är en tom ruta som väntar på att fyllas.

Jag lärde mig mycket av resan, jag bröts ner totalt och blev någon jag ogillade, sen fick jag börja om med att bygga upp mig igen. Det är en process som fortfarande pågår, det finns mycket jag gjort fel och lärt mig av och mycket jag gjort fel och inte lärt mig av. Vissa saker finns kvar från före nedbrytandet, vissa av dom vill jag få bort, andra ser jag som genomgående common sense. Den senaste månaden har jag dock känt att jag är på god väg. Jag har lärt mig att älska den jag håller på bli, lusten att lära har blivit överväldigande, jag läser mestadelen av mina dagar och jag älskar verkligen det. Jag trivs med att inte träffa folk och jag trivs med mitt celibat, men det är en sak som är lite fel och behöver rättas.

Jag måste bort, fast i motsats till tidigare så försöker jag inte rymma från mina problem, det handlar inte om självrannsakning längre. Det handlar om något jag måste göra för jag kommer dö om jag inte får utvecklas ett stort steg längre. Jag har gett mig lite mer tid den här gången, för till skillnad från tidigare så måste jag arbeta för att ha råd med resan och kommer inte få något serverat. Jag är glad att säga en sak iallafall; jag har aldrig vart såhär motiverad i hela mitt liv.

Det börjar nu.

Häromdagen var jag förbi och träffade en vän. Det var ungefär som det alltid är; någon av oss ringer, jag går hem till henne, jag klagar på vädret, hon sträcker på sig och vi går ut i balkongen och sätter oss och uppdaterar varandra om vad som hänt sen sist.
Vi hade setts bara några dagar tidigare, men hon hade ändå sjukt mycket att berätta. När hon är klar så sitter jag helt tyst. Eftersom jag alltid brukar komma med de sjukaste historierna, berätta om knäppskallar som har kommit i min väg, någon snygg kille jag haft ögonen på eller vad som helst som kan ha någon form av berättarkvalité, så trodde hon att det var en konstpaus. Jag kommer komma med den värsta historien någonsin, min tystnad kan bara betyda att det har hänt något så stort som när masksnoppen besudlade mig och jag kom hem till henne med skakiga ben, visade henne blåmärkena och bröt ihop * . Fel. Jag har inget att berätta. I en hundradels sekund funderar jag på att hitta på något snabbt för att få några billiga skratt. Istället kläcker jag ur mig något i stil med "jag har beställt fler t-shirtar". Som jag skrev i ett gammalt inlägg så är inte det något ovanligt för mig, det är som att konstatera att man har ätit mat, andats, bajsat... Det är en nödvändig sak i mitt liv helt enkelt.

Just nu ser mitt liv ut såhär: ______________________________________________________
Ingenting händer. INGENTING. Jag har tidigare klagat på att det händer för mycket saker i mitt liv, att jag hinner leva fem livstider, men nu när inget händer så är det helt... obeskrivligt. Det är ett ekande tomrum som inte känner för att fyllas. Ingenting är intressant längre. Ingenting är kul heller. Jag vill helst sitta hemma och sträckkolla serier och leva någon annans liv för ett tag, men problemet där är att jag redan kollat klart på allt bra som visats. Jag kan inte komma på något annat som skulle kunna komma naturligt och som skulle kunna göra mig glad istället för intetsägande frustration. Jag vill rita, rita sådär mycket så det känns som armen kommer gå av men eftersom inget händer i mitt liv så har jag ingen inspiration. Jag kan inte fylla ett papper med ingenting. Jag kan inte sätta ner pennan på pappret och se hur figurer utvecklats och formas till något vackert, eller fult. Det händer inget. Jag låter pennan träffa pappret och ingenting händer. Inte ett streck, inte ens en bokstav som kan bli början på ett ord som senare kan utvecklas till en mening. Ingenting. Den här frustrationen känns så jävla korkad också, det är inte ens en sån frustration som kan inspirera mig att göra något, det är bara helt tomt.
Jag kan inte ens skriva mer om  den här jävla tomheten för den är inte inspirerande nog. Vad fan gör man?






* För de som inte är invigda i historien så kan jag bara påpeka att det låter inte så farlig som det kanske låter här, jag råkade bara ut för en respektlös idiot och har inte tagit större skada av det, jag har försökt skriva om det i ett tidigare inlägg men jag blev så upprörd och började skriva om tortyrmetoder istället så jag besparar mina kära läsare att läsa om varma locktångar i anus. Det är inte heller den typen av upprördhet som är inspirerande, utan som bara gör mig mordisk. Någon dag kanske jag gör något drastiskt, men just nu orkar jag inte hata så mycket.

The streets are extended gutters and the gutters are full of blood and when the drain finally scab over,
all the vermin will drown.
The accumulated filth of all their sex and murder will foam up about their waists and all the whores and politicians will look up and shout "SAVE US!"...

...and I'll look down, and whisper "no."



Jag bävar inför att läsa ut Watchmen. Jag har hållt på i en månad nu och planerar att dra ut det så länge som möjligt.
Alan Moore är en geni, ett geni som ser ut som Rasputin, så instinktivt vill jag kalla honom ett galet geni. Jag har aldrig sett något liknande som den här mannen har lyckats bemästra! Stilblandningen, referenserna, undertonerna, det politiska budskapet, den extrema intelligensen han erhåller och förmågan att väva ihop så många berättelser i ett. Att varje serieruta är ett konstverk i sig gör inte saken sämre.

Det var längesen jag lärde mig så många nya ord av att läsa, det var längesen jag suckade högt åt formuleringarna och vill ringa alla jag känner för att läsa högt ännu en välformulerad mening. Jag blir yr av Watchman, jag läser alla sidor minst två gånger för att kunna suga upp varenda liten detalj, låter dom smälta i munnen och kan inte bläddra förrän hela mitt kropp har fått ta del av det.
Grafiska noveller är knark när det är som bäst.
Baksmällan kommer vara förfärlig.

Jag önskar att mitt liv var fyllt av meningsfulla diskussioner och att jag fick vara omkring intelligenta människor som tvingade mig att utvecklas.

Idag fick jag hem en katalog om en utbildning jag verkligen vill gå på, och allt lät perfekt tills jag såg bilderna på de som tidigare gått utbildningen.
En sak jag avskyr är att inse att de flesta människor är så jävla tråkiga och intetsägande. När jag gick i skolan så älskade jag min klass, men man glömmer att de flesta hade inte ens någon personlighet. Jag älskade klassen för att jag tyckte så mycket om några stycken. Resten är bara... damm.
Jag klarar inte av att bo med damm i flera veckor, äta, sova, hänga med dom och reducera sina aktiviteter för att man inte orkar med puckade diskussioner.
Det är klart att det är askul att prata om banala saker som smink och dåliga tvserier, men ibland vill man bara prata med någon om något som är intressant på riktigt.
När jag hamnar i sällskap där det finns för mycket damm så tenderar jag att stänga av eller freaka ur.  Det är så tråkigt att jag kommer strunta i att gå en utbildning som kan komma att förändra mitt liv till det bättre bara för att jag vet att jag inte kommer klara av att vara omringad av den typen av folk.
Varför kan det inte finnas fler kvalitetsmänniskor istället?


För några månader sen lärde jag känna en människa som verkligen lyckades få mig imponerad. Det har inte hänt på länge, då människor sällan imponerar mig med deras personligheter. Jag blir mer imponerad på saker de gör, inte hur de är. Hon är det närmsta jag har kommit att möta en människa på en annan nivå de senaste åren. Hon förstår mig, förstår hur jag fungerar, kan läsa av mig hur oförutsägbar jag än är. (Det fick mig att tänka på när min gamla kompis Karl sa till mig att det var så jävla tippat av mig att bara ha otippade kompisar.) Det fina med den här relationen är att det var på lika villkor, ärlighet och intensivitet var välkommet. Att inte prata alls och bara hänga var också välkommet. När jag var hos henne över helgen kunde hon gå ut och festa och jag stannade inne och kollade på film eller läste. Ingen behövde underhålla den andra och det är bara när relationer fungerar så som jag kan känna mig helt trygg i mig själv i andras sällskap.
För ett par veckor sen insåg jag vad felet är i relationen, det tog ett tag för jag var så förblindad över hur bra hon var mot mig. Felet är att även om hon förstår mig, så förstår inte jag henne så det är inte alls på lika villkor. Nu på senare år har jag insett att jag inte alls förstår mig på människor så bra som jag alltid trott att jag har kunnat.
Det får mig att känna mig som damm.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt, så jag kan inte runda av på något bra sätt. Jag antar att jag känner mig förbannat ensam just nu och önskar att jag hade någon att prata med. På samma nivå. Någon som vill diskutera musik, konst, böcker, filosofi, språk... vad som helst som eldar upp mig istället för att ge standardsvar i brist på engagemang.
Suck.
Jag måste dammsuga.

Londonresan har börjat skrämma mig, jag har inte vart ett dugg nervös de andra gångerna jag har vart på ön, men nu börjar det kännas obehagligt. Kanske för att jag ska ge London en chans för första gången i mitt liv, kanske för att jag ska vara där i gott sällskap för första gången.
Jag tänker mig själv vid Victoria Station och istället för att bli glad får jag svimfärdiga känslor i magen. Det är för stort, för anonymt, för mycket kameror, för mycket folk, för mycket fötter, för mycket lukter, för mycket av allt.
Första gången jag var i England så åkte jag till Manchester, jag förälskade mig totalt i staden, jag kände mig hemma. Jag älskade industihusen, klubbscenen, människorna, attityden... allt! Efter ett par månader åkte jag till London för första gången, staden kunde inte leva upp till mina förväntningar och jag tyckte att det var en helt vidrig plats. Jag hade blivit en Northern soul, en sån som hatar southerners p.g.a. hur landet blev efter Margarent Thatcher, klyftorna mellan Norr och Söder. De gångerna jag har vart i London efter det har jag känt likadant, att jag hatar staden innerligt och kan inte vänta tills jag kommer därifrån, från stressen som smittar av sig och gör en helt paralyserad.
Det blir min tredje födelsedag i rad som jag spenderar i England. Det jobbigaste med det är påminnelserna om hur det har varit de tidigare åren. Ångesten förra året när jag hade åkt in från Preston till Manchester och min dåvarande pojkvän förklarade för mig att han skulle förstöra min födelsedag för att jag tydligen hade förstörd hans senaste. Alltså, han hade skrivit en lista på önskemål och jag hade försökt uppfylla dom så gott jag kunde, men hans frukost jag lagade var inte tillräckligt god och jag var inte tillräckligt entusiastisk under dagen. Han lyckades förstöra min födelsedag helt klart, men jag gav inte honom nöjet att få veta hur illa jag tyckte att det var. Dagen efter tog ett årslångt och fullkomligt sjukt förhållande slut och jag kände en frihet jag hade glömt att man kunde känna.
Det här året ska England få mig att tänka på friheten att få göra exakt vad jag vill istället för att påminna mig om hur infekterat mitt liv blev för två år sen då jag mötte den där killen för första gången.

Jag åker om 8 dagar, så under den tiden tänker jag bearbeta mitt sätt att tänka och försöka se det som en ny fräsch start, ett nytt sätt att se England på, ett nytt umgänge och att det faktiskt kan vara helt okej med miljontals människor överallt.
London Calling, and I'm answering!

Jag önskar att jag kunde skriva fritt som förr, att jag inte var rädd för att outa folk utan kunde skriva exakt hur jag kände och exakt hur situationer låg till. Jag har så mycket i mig som jag skulle vilja skriva ner, men varje gång jag försöker så blir jag helt handlingsförlamad. Jag vågar inte skriva ner mina känslor för jag är rädd för att upptäcka vad jag egentligen känner. Jag vågar inte överanalysera mer, jag vågar inte dissikera och se vad som faktiskt gick fel. Jag vill skriva om mina senaste månader, men jag kan inte. Jag vill skriva om Honom, om hur det trappades upp och hur jag lyckades kasta iväg allt. Jag är rädd för att minnas.

Jag och min mamma hade en häftig diskussion igår om det här och hon sa att jag alltid fått som jag vill.
"Näe! Det spelar väl ingen roll med materiella saker! Det är en kille vi pratar om" sa jag och försökte försvara mig.
"Skärp dig. Du har alltid fått som du vill med allt, det är bara en tidsfråga." sa mamma "Det funkar inte så, du kan inte tycka om honom på riktigt om du inte kan acceptera att han inte känner likadant".
Hon började dra exempel och jag insåg att hon har rätt. Jag gnäller ofta att jag aldrig får som jag vill, men det är inte alls så. Jag är kompis med de jag vill vara kompis med, jag är inte kompis med de jag inte vill vara kompis med, jag brukar få killen till slut även om det tar lång tid.
Det här är en viktig läxa för mig, jag fick inte killen den här gången och det är nog det bästa som kan hända mig.
Jag fick i och för sig det mesta jag kunde fått av honom, men jag måste lära mig att man inte kan tvinga fram något som inte finns. Det fanns inte och jag hade svårt att acceptera det.
En universell sanning är att man får inte alltid som man vill, det är så livet fungerar.
Det enda jag känner nu är att jag är fifty-fifty kluven till att skriva ner det. Å ena sidan vore det kul att skriva ner allt, men å andra sidan är jag glad att jag har mognat tillräckligt mycket och respekterar honom så mycket att jag inte kan utnyttja det för att skriva den typen av texter som jag är bäst på.

Jag kan säga såhär; även om de starkaste känslorna håller på att blekna så kommer jag aldrig glömma det här.
Jag hade aldrig känt såhär förut och förhoppningsvis så kommer jag aldrig få känna såhär igen.
Garden stannar uppe nu.

crs säger (11:46):
Danne är helt överlycklig för asimo
Nukleopatra säger (11:51):
Ja haha, han skrev ett mail till mig
crs säger (11:53):
nää? vad skrev han?
Nukleopatra säger (11:54):
att jag fick komma ner och hälsa på honom när jag ville, ta kort på oss tre tillsammans, skriva "tack!" på baksidan och skicka till killen som inte fick asimo
crs säger (11:55):
hahaha, pretty harsh!
crs säger (11:55):
fredrik berättade vad som hände
crs säger (11:56):
och sa "tacka inte mig, tacka den stackars saten som gick miste om en robot och den bästa tjejen i världen" när han överlämnade paketen (alltså han fick sparbössan också) till danne.
crs säger (11:56):
och danne tog det tydligen bokstavligt.
Nukleopatra säger (11:56):
den enes död är den andres bröd
Nukleopatra säger (11:57):
jag hade faktiskt glömt bort hur snäll jag är tills danne skrev och påminde mig
crs säger (11:57):
så kan det gå
crs säger (11:59):
en dag kommer det slå killen att det inte handlade om en robot. fattar han det så kommer han garanterat hata sig själv för att han förlorade något mycket viktigare pga av sin feghet, osäkerhet och dumhet. brukar inte tycka synd om folk, men stackars kille...

Jag har alltid haft en hatkärleksrelation till cyklar sen jag lärde mig cykla på en blå liten jävel med stödhjul.
Mitt längsta förhållande med en cykel var när jag fyllde 12 och fick en röd mountainbike med 21 växlar. Åh, jag var så himla förälskad i den, så den var i min ägo tills jag var 18 och den tabbade sig.
Trodde aldrig att den skulle hålla så länge, men det var en riktigt bra cykel faktiskt. Ja, tills ramen bröts av och jag fortsatte använda den, fattade inte varför jag inte kunde styra cykeln och så fort jag klagade för någon kompis så blev jag hånad och fick kommentarer som "Är du full eller?". Min kompis pappa upptäckte att ramen var av, så trasig så den inte ens kunde svetsas fast igen och utbrast "Det här är ju livsfarligt! Du kan inte använda den mer!" så jag övergav skiten, fastlåst utanför mitt hus i väntan på bättre tider. Det var dags helt enkelt, den kunde inte tillfredställa mina behov längre och jag behövde gå vidare i mitt liv.

Det här är några av mina cykelanteckningar från sommaren 2003:
21-22 juni - händelsen jag berättade nyss om med den avbrutna ramen.
1 Juli - Fick en ny cykel, men hjulen är så smala så jag ramlade omkull. Och så låter den. Jag hatar handbromsar.
Resten av Juli - Jag hatar den nya cykeln och slösar mina sista slantar på bussen pga av skitcykeln som bara låter och är dryg mot mig.
11 augusti - Skulle hem till Mimmi men då har bromsarna låsts sig och vägrar funka. Jag blir jätteförbannad och börjar sparka på den och skrika att cykeln är mongo och att den ska sluta vara så taskig mot mig. När inte det funkar så börjar jag böna och be. Alla förbipasserande tittar konstigt på mig. Det slutar självklart med att jag får ont i foten, oljiga skor och min cykel funkar fortfarande inte.
20 augusti - Lånar mammas cykel och ramlar på väg till skolan.
23 augusti - Lånar Arvids cykel och får ont i lungorna, min väska fastnar i hjulet och jag håller på att ramla omkull, efter det fastnar mina nya byxor och går sönder. När jag väl är framme ville inte låset låsas så jag blir självklart arg och kanaliserar min ilska genom att sparka på skiten. Får olja på mina rena fina Nikes och bröt två naglar under vredesutbrottet som kom strax efter.
24 augusti - Pappa fixar bromsarna på cpcykeln. Jag hatar den.
25 augusti - Jag tror jag cyklade på en snigel.
Det frasade till så konstigt och sen var hjulet kladdigt.

Sen dess har jag haft några random kärleksaffärer med cyklar som jag hittat upplåsta. Jag bor i en cykelstad så det är inte så ovanligt att cyklar byter ägare, så därför brukar inte folk i stan fästa sig så mycket vid dom heller.
Därför har jag inte heller lidit särskilt mycket att förlora någon cykel som jag inte ens brytt mig om att låsa.
Jag hade en cykel som jag avskydde, den visste om det, det är jag övertygad om. En cykel med killram som mitt underliv och mina oviga ben tyckte extremt illa om. Jag kommer ihåg en sommar för några år sen, då jag kom på mig själv med att stå och skrika och svära åt cykeln mitt på stan, jag började sparka den och jag lovar att den jäveln hånade mig i smyg. Den cykeln kom väl till hands nu i somras, mer om det kommer snart.
Jag har även använt min mammas cykel en hel del de senaste åren, hon tycker inte om att överlåta den till mig för hon är övertygad att jag inte kommer låsa den ordentligt och att den kommer bli stulen, men jag har alltid behandlat hennes svarta springare med respekt, precis som den har behandlat mig. Den har blivit arg på mig några gånger och slängt av sig kedjan, men lite sweet talk och smekningar brukar hjälpa till att tämja honom.
I somras tröttnade mamma på att låna ut cykeln till mig så pappa tog mig till en cykelhandlare som bor här i närheten. Då fann jag honom, min Mustang, han sneglade lite på mig och jag visste att det var han jag ville ha.
"Du får välja vilken du vill!" utropade cykelhandlaren och tittade på min pappa med fjäskig blick. Jag provade ett tiotal för att vara helt säker och valet stod mellan en svart militärcykel som måste ha vart jättegammal, lampan var helt fantastisk, men den var tung och hade punktering och så var det den gröna Mustangen.
Pappa hade gett honom jäveln med de smala däcken som jag hatade och min röda med den avbrutna ramen och deras deal var att jag fick välja vilken jag ville som tack.
Jag valde den gröna hingsten.

Den har varit mig trogen ända sen dess, till och med nu under vintern då den gick i ide. Platsen var inte den bästa, han har sovit på Dragarbrunnsgatan mitt i stan från oktober och jag har aldrig tagit hem honom som jag lovat mig flera gånger sen dess. Idag, fem månader efter jag övergav honom, så väckte jag honom från hans dvala.
Han krånglade lite först, men tog mig på årets första ridtur ändå. Han kämpade och frustade för att tillfredställa sin ägarinna och det gick bra i några minuter, tills jag upptäckte att det faktiskt är jag som inte är i form.
Han kanske är rostig på utsidan, men jag är rostig på insidan.
Jag svettades och frustade som en fet gris och mina lungor sved och efter några 100 meter gav jag upp.
Jag satte mig ner, halsade en halvliter vatten och försökte återhämta mig. Fem minuter senare så hade jag fortfarande takykardi, tog ett djupt andetag och försökte igen. Jag tänkte inte ge upp den här gången.
Mjölksyran i mina ben förvandlades till batterisyra och jag fortsatte kämpa tills batterisyran i sin tur förvandlades till lysergsyredietylamid och jag fick hallucinationer av att försöka kontrollera min gröna metallvän.
"Ger jag upp nu, så kommer jag aldrig förlåta mig själv" tänkte jag och försökte behålla lugnet. Mina armar kunde inte hålla styret still längre, Mustangen ville galoppera, jag var nöjd med att bara skritta lite försiktigt men fick ändå hålla upp med hans takt. Ge och ta är det viktigaste i ett förhållande och jag kan inte bara ta hela tiden, han har ändå behandlat mig som en prinsessa sen vi möttes så jag fortsatte kämpa.
20 minuter senare kom klimaxet, vi kom fram samtidigt och genomsvettig låste jag fast honom med sina gamla vänner han inte hade sett på fem månader.
Jag är nykär igen, det kanske är våren eller så är det att jag hade saknat honom, men från och med idag ska jag försöka ha lite kvalitetstid med honom dagligen, för det förtjänar han.

Min bror brukade radera mina mappar på datorn när vi hade bråkat förr i tiden, häromdagen när jag höll på rensa hans dator från alla program jag lagt in det senaste året så fann jag en sak bland de dolda mapparna.
En av mina mappar innehållandes några få bilder, några få låtar, några gamla msnloggar och... några gamla texter. Min favorittext jag någonsin skrivit fanns där, den är mycket sämre än jag minns men det pirrar i magen av att läsa den. Jag blandar presens med imperfekt hejvilt och fettar saker för att få effekt. Pinsamt.
Det är en text om en kille jag blev olyckligt kär i för 4 år sen, det är en riktigt bra historia faktiskt, och precis som alla mina bästa historier, så är den extremt osannolik men extremt sanningsenlig. Vi träffades på de mest otippade ställen och jag var helt säker på att det var ödet som sammanfört oss. Min övertygelse om att vi var skapta för varandra skrämde bort honom, jag var olyckligt kär i 3½ år. Någon dag ska jag berätta för alla vad som hände under de där 3½ åren och hur jag kom över honom, men inte nu. Jag kan garantera att slutet på vår lilla historia är lika storslagen som början dock.
Den texten inspirerade mig att försöka skriva ner en historia i samma stil om killen som nu har krossat mitt hjärta, jag tyckte att det skulle vara bra att få ner det medan det fortfarande är färskt. Jag började skriva om hur vi träffades och gick igenom i huvudet vilka datum vi har setts och "fram"stegen. När jag kom till första natten ihop blev det för plågsamt, jag minns hur ogärna han ville dela säng med mig och när jag tänker på det gör det ont i kroppen.
Jag har alltid vart duktig på att falla för de killarna som är som mest omöjliga, jag är mycket medveten om varför, och de som väl faller för mig brukar jag känna avsmak för. De faller för mycket, de faller handlöst och de faller så djupt ner så det omöjligt går att sträcka ner en hand och dra upp dom stackarna.
Den här killen skulle vara min räddning, en frisk kille i mitt liv, som inte sätter mig på piedestal och dyrkar asfalten jag går på.
Fan, nu börjar jag skriva om honom iallafall fastän att jag inte vill. Summan av kardemumman är iallafall att jag insåg förra veckan att jag faktiskt är kär i honom på riktigt, att han förtjänade att veta det och efter jag väl uttalat orden så kunde jag inte ta tillbaka dom.  Han har undvikit mig sen dess, han vill inte ens ta diskussionen och när jag gick för att hämta upp mina grejer så såg han mig inte ens i ögonen. Jag förstår att det är svårt att hantera sånt, men just nu är jag mest besviken och en aning road av hans harighet.
Det är en utmärkt chans för honom att visa att han är mogen nog att hantera min crush, att han kan säga "tack, men nej tack" fast inte ens det ger han mig. Inte ens ett avslag, bara en hel del minnesbilder av opassionerat sex och av hans fantastiska kropp.
Skitsamma. Förhoppningsvis blir det inte en lika plågsam och utdragen historia som han den där jag var kär i 3½ år. Jag har visserligen lärt mig en hel del av det, men det går inte applicera på den nya killen så jag vet inte hur det kommer gå.

JAJAJA nu svamlar jag, ville nog mest skriva ett litet förord för en annan gammal text jag hittade som ni finner under. Den handlar om den person som har kommit att betyda extremt mycket under mina år.
Vi har nämligen precis fått upp kontakten igen efter över ett års tystnad och därför känns det lite passande att lägga upp historien om min finaste väggprydnad.
En purjolök av hårt papper.

Skrivet: 12 augusti 2004.


Igår möttes jag av en av mina favoritöverraskningar i världen.
Jag hade fått post, ett brev.
"Det är från Slug!" var det första jag tänkte när pappa väckte mig.
Eller från brorsan. Eller från Arian. Eller från Jakob.
Eller från Faye. Eller från Frank. Eller Behrang för den delen.
Det var det inte. Jag hade fått något helt annat.
Ett handskrivet kuvert med en handstil jag inte kände igen.
Versaler i spretig stil skrivna med en svart tunn tuschpenna.
I kuvertet låg det en purjolök.
Bara det.
En ensam purjolök i hårt papper.
På purjolöken står det "Purjolök".
Jag satte i halsen när jag såg det.
Jag harklade mig och kollade i kuvertet ännu en gång för att se om jag missat något brev.
Inget brev.
Bara en purjolök.
Är det här ett skämt?
Vem skickar en purjolök?
Och varför till mig?

Jag har tänkt och tänkt, men har inte kommit på det.

Det kändes som om jag var utvald.
Jag är Sofie i Sofies värld.
Någon därute tvingar mig att tänka.
"Vem är du?"
En purjolök.



För ett tag sedan, när jag cyklade hem från en angenäm kväll med Steffi så fick jag ett sms.
Jag reagerade inte. Jag sparar sms ibland och väntar med att läsa dom till ett bättre tillfälle.
När jag kom hem så läste jag sms:et iallafall.
"Blev du mätt?" stod det.
Det står ingen avsändare eftersom det är skrivet från internet. Toppen.


Vem fan skickar en purjolök på posten?
Någon måste skämta med mig!

Det är inte Jakob, han skulle aldrig skicka något i ett kuvert som inte var DIY.
Jag vet ingen annan som skulle spexa till det sådär.































Då slår det mig.
Jag är 11, du är 12.
Vi är i lokalen i Ekeby.
Jag är galet förälskad i dig, sådär som barn blir i varandra.
Förälskelsen är så våldsam så den håller på äta upp mig.
Jag blir helt yr av att bara tänka på dig.
Jag har vart det i 2 år nu.
Du du du du du, bara du.
Ingen vet. Inte ens du.
Du märker inte det heller.
Jag vågar inte säga nåt eller visa nåt.
Jag var rätt ful i mellanstadiet.
Hur skulle DU, Du med stort D kunna besvara mina känslor?
Du som är snygg och populär i skolan och som alla tuffa och snygga tjejer vill vara ihop med.
Jag, ganska häftig tydligen, fast ändå bara läskiga Kickersbrudens sidekick.
Du och jag, vi är ju bara kompisar.
k o m p i s a r.
Smaka på ordet.
Jag mår illa. Jag vill ju vara med dig.
Jag vill inte ha oseriösa "får-jag-chans-på-dig"pojkvänner sådär som alla håller på.
Jag vill bara ha dig.

Vi sitter där dårå.
I lokalen.
Det är i slutet av december, för jag minns att jag har röda strumpor med kossor på.
De fick jag i julklapp och de är genomvåta, men det gör inget.
Vi har precis avslutat träningen.
Jag har fått vara nära dig i 40 minuter,
ha din hand i min,
fått luta mitt huvud mot din axel,
dina andetag i mitt öra,
känna din kropp tätt tätt intill mig.
Din hatt får mig att skratta.
Du vill att vi ska ta om stegen så de sitter ordentligt innan uppvisningen.
Jag är nervös.
Du får inte känna min handsvett.
Jag börjar prata om när vi var kids.
Klart vi är kids då med, men 11 är så himla stort
så jag kan snacka med nostalgi i rösten om hur det var när jag var liten.
Jag har alltid vart bra på att berätta historier.
Det är ju jag med anekdoterna liksom.
Jag berättar om hur det var när jag lärde mig att krypa.
Jag kröp till kylen och stal gullök och tog stora tuggor
och grät och grät för det var så starkt.
Men ändå fortsatte jag äta.
Lök.
Jag pratar om hur jag skulle kunna leva på lök.
Lök är livet.
Du skrattar, du älskar att höra på när jag pratar, fort fort, min mun går i ett.
Min mage kurrar.
Du säger "Purjo då?"
Jag säger "Ja, all lök, det är mig vi snackar om"


-Vi tävlar. Vi koller vem som får i sig en hel purjolök först!
Jag blir nervös. Jag har en tendens att överdriva.
Jag får inte i mig en hel.
Han springer hem och kommer tillbaka med två purjolökar.
Det här är en såotroligt bisarr situation, ingen annan ifrågasätter mig sådär.
-Jag är så hungrig så jag skulle kunna få i mig båda, säger jag och skakar lätt på rösten.
-Bra!
Du ler finurligt som bara du kan, och jag kan inte banga nu. Inte framför dig.
Jag gör allt för att du ska tycka att jag är cool.
Jag åker rollerblades på sommaren för att få åka med dig, fastän att jag är livrädd.
Jag är med i snöbollskrig, fast jag hellre vill stanna hemma i värmen.
Jag gör allt.
Du är du ju, så jag kan inte banga på purjon nu.
Jag kan bara inte.
Jag tittar hur stor den är och stoppar långsamt in den ljusgula delen i munnen.
Uhgw.




Beep beep.
Ett till sms. Du har nog fattat att jag vet.
"Jag såg dig kräkas"



Jag fick i mig hela. Klappade mig på magen och sa att det kändes bra.
Sen gick jag ut och kräktes i snön.
Jag har alltid levt i tron om att du inte såg.
Herregud, jag skulle dött om du skulle sagt det för 7 år sen.
Du är en av de coola killarna.
Jag är bara jag.


-Blev du mätt? sa du när jag kom in igen.
-Som fan, svarade jag med den sura smaken av uppstötningar i munnen.
Den där smaken som påminner om rabarber...


Du fick inte ens i dig halva.
-Vad vill du ha för besväret?
-Ditt armband.







Jag trodde att du hade glömt.
Jag trodde att jag hade glömt.
Haha, det är så knäppt. Nostalgi. Purjolök.
Tack. Jag ska sätta upp den på väggen.







----------------------------------
Senare på msn:

Creature in the Classroom säger:
Tack för purjon.

I killed Jason. säger:
så du kom på det...?

Creature in the Classroom säger:
Det vet du.

I killed Jason. säger:
Har du kvar armbandet?

Creature in the Classroom säger:
hahaha.. shit.

I killed Jason. säger:
...?

Creature in the Classroom säger:
Jag bar det tills det gick sönder.
Då lagade jag det och så hade jag det tills det gick sönder igen.

Creature in the Classroom säger:
Till slut fanns det inget kvar att laga....
då sprarade jag det i min låda

I killed Jason. säger:
Fattar du hur jäövla kär jag var i dig och när du bad om armbandet så voltade mitt hjärta?

Creature in the Classroom säger:
eh. jag ska nog sova nu.



















Jag älskar dig.

I natt drömde jag att jag och tre personer jag känner mördade alla på ett hotell. Sen åt vi upp kropparna för att göra oss kvitt bevisen. Jag var inne på Coop med mina mördarvänner och jag var helt övertygad om att vi skulle bli upptäckta bara för vi köpte så mycket lök. Själv letade jag bland de fisk-smakande flingorna tills jag bestämde mig för en kexchoklad och en revolver som sköt ut gula maskar.
Det är sådana här dagar jag älskar att bli väckt.

När jag hade gått upp och skulle göra frukost råkade jag skära mig i fingret. Det började forsa blod, det var lite som en Hongkongfilm, när blodflödet känns inte ens verkligt för det sprutar med sådan kraft, sådär så allting blir färgat rött av mitt finger, som lika gärna skulle kunna ha vart en fat cap på en ny burk Montana i blodrött.
Köksluckorna är inte ljusblåa längre, de är rödsprayade och rinniga små klumpar av koagulerat blod bildar droppar längst ner på kanterna, jag tänkte att vi kommer behöva måla om när det har torkat och någon måste rengöra dom med ammoniak för att förgöra alla spår av mitt DNA och därmed förgöra alla bevis på att det här har hänt på riktigt. Det är sjukt hur mycket blod man har i sig och det som är ännu sjukare är hur desperat det ville rymma ifrån mitt väsen, jag tror jag har fått anemi av den här upplevelsen.

Min pappa fick hålla ett fast grepp om mig, för när blodet vällde fram med sån kraft över hela köket så blev jag som en ballong som man släppt ur luften från, det kom ett pruttande ljud från såret och jag flög okontrollerat omkring i rummet. Han höll upp min arm, tvättade och spritade såret och plåstrade om mig medan blodet bara fortsatte rinna längs min arm och min kropp och jag kände hur jag snart inte orkade hålla min lekamen uppe längre på grund av den kraftlösheten som följer med när ens finger är en mänsklig brandslang som försöker släcka ett sånt där evighetsljus man brukade ha på tårtan som barn, ni vet de där som inte går att blåsa ut och ens föräldrar skrockar lite och säger "men ta iiiiiii då!" medan man blåser tills lungorna gör så ont att de kollapsar av utmattning.
Mitt hjärta pumpade med frenetisk kraft för att kunna upprätthålla en normal blodsmängd i min kropp medan mitt finger fortfarande slungades omkring tills axeln gick ur led, sprutades blod som en vattenpost i 60-talets New York som vattnade köket rött. Allt det röda blev helt plötsligt svart.
Jag svimmade.

När jag vaknade till liv igen så låg jag på golvet i en stor brunröd pöl, mina klädervar  helt genomvåta av blod och mitt vänstra ringfinger saknades, jag hörde ett gnagnande ljud och vände mig försiktigt om för att mötas av denna syn:

Jag avstyrde alla planer idag som krävde uppstyrdhet, en fräsch outfit och minst en bussresa.
Istället la jag mig i badet tillsammans med en Lushbomb omgiven av ett hav av värmeljus och låtsades vara en väldoftande bläckfisk.
Jag trivs i rollen som bläckfisk, det är nog därför jag har så svårt för att äta dom.
Jag gillar att ligga med öronen under vattenytan och lyssna på alla spännande ljud som pågår där, i undervattenlandet.
Jag tror jag somnade, eller så försvann jag in i en drömvärld, men när jag vaknade så var badkaret inte längre fyllt, varken av vatten eller skum.
Jag hade inte alls badat.
Näe ba skoja, men jag hade nog råkat dra ut pluggen med foten när jag låg där eller så gjorde jag det innan jag somnade.
Jag kommer faktiskt inte ihåg vad som hände, det känns som om det skedde i ett annat liv.
Det blir mitt sista bad på länge, så jag ska vårda det minnet som ett spädbarn med kolik.

Idag har jag en sådan där dag då all musik är dålig.
Jag sitter och trycker frenetiskt på höger pilknapp och hoppas att något som är någolunda ok ska komma upp, men det gör aldrig det.
Jag tog tag i mig själv och slängde alla miljoner Hood-skivor jag har på iTunes iallafall.
Jag hatar verkligen Hood innerligt, jag vet inte varför jag har så mycket med dom. Blir lika arg varje gång jag ser min last.fm och det står att jag gillar Hood och så brukar jag bli lika förbannad när Hood kommer upp på shuffle, jag svär åt iTunes och mumlar nåt om att den ska passa sig jävligt noga med att spela Hood för mig. De enda gångerna jag faktiskt lyssnar på Hood är när jag är så uppe i min egna värld att jag inte ens märker vad det är för musik som faktiskt spelas.
Det har blivit ett irritationsmoment, men jag gör inget åt saken, det är precis som när jag hade alla Deerhoofs skivor på iTunes och jag verkligen kände ända in den gula fettmärgen i mitt skelett hur mycket jag hatade skiten, men tog inte bort nåt, jag väntade väl på att lära mig att gilla Satomi Matsuzakis irriterande och infantila röst. Jag lärde mig aldrig och en dag raderade jag allt, det var som att få av sig ett ok som man bärt på alldeles för länge och som man inte fått någon utdelning från.

Jag kommer ihåg när jag såg Hood live för ett och ett halvt år sen, det slutade med att jag stod och skrek obsceniteter åt dom för att vi hade åkt till Leeds helt i onödan.
Vi kom för att se Why? men Hood körde extranummer efter extranummer efter extranummer och sen till slut fick Joni bara tio minuter på scen.
Jag kom iochförsig bara för att se Josiah, att få njuta av hans elefantastiska show, hans känsla som han för över till mig med hjälp av träpinnar, runda metallplattor och spännande konstallationer av tunnor. Han är ett geni, han är en Zach Hill, han är en inspiration för världens tonåringar som vill få ut sin frustration men inte vet hur man ska börja.
Jag älskar Josiah på ett överjordiskt plan, de gångerna vi faktiskt har kommunicerat muntligt har jag inte kunnat förklara hur mycket han har betytt för mig, utan har istället kallpratat musik och hela tiden tänkt "iloveyouiloveyouiloveyouyouveinspiredmesomuchyoumademethisway"
Hur som helst, så fick jag inte njuta av de där elchockerna som påminner om sexuell klimax mer än några minuter på grund av kommunikationssvårigheter med Hood som trodde att "get off the stage" betyder "encore!".
Efter det hatar jag Hood.
Förra året när jag åkte till Oxford för att se Battles träffade jag en kille i kön som hade en hoodie på sig med en Hood-logga.
Jag ba "oh that's clever, a hood with hood on. it's a shame they suck."
Han gillade inte mig efter det uttalandet så senare under spelningen så knuffade han mig rätt hårt när jag krampaktigt höll i metallstängslet längst fram och försökte luska ut vad det är som gör John Stanier så fenomenal.
Otur för honom så ledde hans våldshandling mot mig bara till en utomkroppslig upplevelse och John Stanier talade till mig genom musiken.  Han berättade allt.
Nu vet jag hans hemlighet, och den har inget att göra med att hans ride sitter fyra meter ovanför havet.

Ett par veckor senare, jag är i Manchester i Sundowners repa med massor av riktigt talangfulla musiker och de börjar ha en jam session.
Jag har aldrig spelat framför folk, iallafall inte framför fler än en i taget.
Det började ensamt i Ungdomens Källa och har fortsatt ensamt tillsammans med en fet irländare och en snygg, om än aplik, engelsman.
Jag tittar upp på Morley och frågar tyst om jag får låna hans trumpinnar.
Han skrattar och räcker över dom, jag säger att jag ska göra nåt som John har lärt mig.